Min förlossningsberättelse...läs den som ids!

Torsdag 27/9:

Hade tid till läkare på mödravården i Hässleholm för samtal kring att jag bär stort barn.

SF-måttet och tre tillväxtultraljud visade på c:a 5 kg eller mer om jag skulle gå tiden ut.

Beräknat BF 4/10.

Klockan 8 på morgonen ringde läkaren för att meddela att hon bokat tid åt mig på Obstetriska i Kristianstad istället.

Hon tyckte inte att det skulle vänta längre utan att bedömning för igångsättning var det som gällde.

Tiden jag fick var 9.30 så det blev BRÅTTOM här.

Ringde hem maken som jobbade på orten den dagen, och Lava fick slippa dagis och följa med istället. Hon blev ju orolig såklart, men vi pratade om saken och hon var ok med att följa med och lämna mig på sjukhuset.

Pussade min dotter adjö utanför sjukhuset 9:15.
Vinkade länge när de körde.
Inte visste jag då att jag inte skulle se henne igen förrän hon var storasyster!


Uppe på Obstetriska:

CTG-kurva kördes, den var bra.

Läkare J undersökte, han tyckte att vi skulle köra på igångsättning med en gång.

Fick välja denna dag eller nästa, så lånade en telefon och ringde maken.

Han tyckte att jag skulle stanna.

Han skulle ändå in till stan med sin pappa senare på dagen så han skulle lämna BB-väskan då.
Så….

Blev inskriven på förlossningen, fick svida om till snygga landstingsdressen och en kanyl sattes i handen.

Induktion med propess påbörjad kl. 12:00

CTG 12:05-13:05

Massa väntetid pga hög arbetsbelastning på förlossningen och ont om rum på BB.

Maken kom och lämnade mina saker strax efter kl 15.

Han stannade 1,5 tim – sen fick han åka hem och ta hand om vår tös.

18:30 hamnade jag äntligen på ett rum på BB.

Fick dela med en tjej som var i v 32.
(hon åkte hem dagen efter)

Fredag 28/9:

CTG 7:40-8:10

Väntan väntan hela dagen.

Grymt hög arbetsbelastning på förlossningen så jag fick inte komma ner förrän kl 19.
Skulle fått ny propess vid lunch, nu fick jag ingen förrän kl 21!!!!
Fick ligga kvar med CTG till 22:15
Sammandragningarna ökade på och mer ont i ryggen men inget mer.


Lördag 29/9; min födelsedag…

37 år gammal och grät som ett barn när jag vaknade.
Saknade min dotter och min man.
När jag insåg att jag inte skulle få träffa dem rasade hela världen.
Hoppades att i alla fall bebisen ville komma… men tji.
En läkare, M, kom in vid 10-tiden och var tråkig.
Eftersom propessen sattes så sent igår skulle det troligen inte bli någon ny satt ikväll!!!
Pga deras höga arbetsbelastning och att han tyckte det var onödigt att sätta igång nåt över natten..
Kul.
Vad fan gör jag här då? Tyckte jag.
Men sa inget.
Kändes för jävligt att tillbringa så många dagar PLUS min födelsedag ifrån min familj, när de inte hade tid med en på sjukhuset…
Och tanken på att den i magen skulle bli ännu större skrämde mig.
Pratade med underbara barnmorskan B rätt mycket.
Hon var både sympatisk och rolig, och hon såg till att de satte in en flagga till mig och att alla sa grattis  Hon lyfte mitt humör och gjorde min födelsedag uthärdlig.
Jag fick t o m smita ner till cafeterian och handla present och godis till mig från mig.
Kändes bättre sen.
Fick en ny rumskamrat, hennes bebis vill komma för tidigt (v 28). Så hon ville inte ha några dumma sammandragningar, och jag önskade att jag kunde få dem…
Hon var trevlig att prata med.
Min make hade skickat en film till mig på mobilen när vår dotter sa grattis mamma och berättade saker och kastade slängkyssar.
Åh saknad!
Min fina make kom en stund på kvällen!!!
Vilken överraskning ♥
Han visade bilder på vad de hade hittat på och berättade om hur duktig vår tjej är där hemma.
Skönt att höra.
Senare; CTG-kurva. Helt ok.
Lite mer sammandragningar men inget som gjorde ont.
Kl 21 drogs propessen, fick ingen ny.

Söndag 30/9:

Sov ok, vaknade rätt mycket men mest pga att jag börjar bli förkyld.
Jippi.
Frågade en barnmorska om det fanns nån plan för min dag. Jodå.
Kl 11 fick jag komma ner till förlossningen.
CTG – helt ok.
Bästa läkaren A (som förlöste vår dotter) undersökte mig.
Hade i alla fall öppnat mig så pass att hon kunde nudda bebisens huvud.
Hon bjöd på en hinnsvepning, och ny propess sattes.
Känslomässigt är det en berg-o-dalbana…
Att hoppas, vänta, tvivla – och försöka ladda om….
Min snälle make kom med laptop på kvällen och var ett rart sällskap ett tag.
Trött och förkyld kände jag mig när han kört.

Måndag 1/10:

Blev nerkörd till förlossningen 3 på natten, fick två citodon och sova ett par timmar.
På morgonen fick jag träffa dr J igen.
Han gjorde mig lite nervös med sina alternativ; ballongkateter eller snitt.
Men vid undersökning lyckades han ta sönder hinnorna!
Han lovade mig snitt senast nästa dag ifall inget skulle hända.
Jag kände mest att; gör vad fan ni vill, bara vi får en frisk bebis snart så jag får åka hem till min familj snart!!
Vattnet rann hela tiden.
Ringde min käre make och bad honom komma under dagen.
Från lunchtid ungefär fick jag värkstimulerande dropp.
Kl 14:00 tog barnmorskan A över, hon var min MVC-barnmorska under förra graviditeten och jag kände sånt lugn när hon kom in.
Har sånt förtroende för henne. På alla sätt.
Maken kom då nångång också tror jag.
Eller strax innan.
Kl 15:30 började jag med lustgas för då gjorde det ont.
Var lovad västerviksmetoden som bedövning.
Meeen…. A lämnade rummet för att förbereda den.
När hon kom tillbaka, med läkaren, var jag fullt öppen och hade krystvärkar.
Så ingen bedövning inte.
Jag frågade om jag fick krysta, vilket jag fick, men det var rätt meningslöst eftersom bebisen inte ville komma förbi spinae.

*här vet jag inte riktigt vad som hände och varför.
Men maken tror att bebisen började bli medtagen.
De diskuterade att öka droppet men tydligen var bebisens pH-värde inte bra så de ville inte fortsätta.
Och jag som hade mina dumma krystvärkar skulle väl inte orka ändå.
Så de började mumla om snitt, jag bad dem prata lite högre (tror jag)
Läkaren kom till mig och skulle börja förklara men jag sa bara åt dem att ta ut ungen.
Typ ”ut med henne”
Ville inte vänta längre.
Och definitivt inte fortsätta ha ont och krysta om det inte gjorde nytta.
De snodde lustgasen för mig så den närmsta stunden var inte rolig.
Men jag var ändå bra på att andas igenom det hela och inte få panik.
En jätterar narkosläkare kom in och pratade lite, fick en värk just när han tog i hand såhan fick känna ett fast handslag vill jag lova 
Själva operationen var en positiv upplevelse, nör jag väl hade fått sprutan i ryggen så kände jag ingen smärta. Alls.
Inte ens de smärtor jag lever med annars( i rygg och svanskota ) kändes.
Maken sa efteråt att så behaglig har jag inte varit på flera år 
Stämningen var skömtsam och trevlig, jag kände mig verkligen väl omhändertagen.
Kl 19:01 plockade dr A ut ett perfekt flickebarn på 4520 g och 54 cm.
Hon skrek direkt och maken fick följa med henne ut en stund innan jag fick hälsa på henne.
Tjockt svart hår hade hon och var så fin!
Worth waiting for!
När de sen tråcklade ihop mig så var maken på förlossningssalen.
Pratade och skojades och jag mådde fint.
Vi diskuterade namn, i taket stod det LUWA men det tyckte inte sköterskorna var ett bra namn!
Moderkakan var ”stor” och jag blödde ca 700 ml.

Bebisen ammade direkt men tillmatning är standard med stora barn och vid KS så… ersättning efter varje amning.


Efter mys på förlossningssalen körde maken hemåt.
Kl 02 på natten fick jag komma till BB, till eget rum.
Lyx.

Tisdag 2/10:

Jag var yr och tagen och förkyld som fan 
Blödde ner hela golvet när stackars sjukgymnasten lyckats lura mig upp ur sängen…
Kunde kissa, skönt, de mätte två ggr så att det var ok med den saken,
Skönt att slippa katetern.
Fick duktigt mycket smärtstillande.
HB 85.
Bebis mår bra.
Maken och dottern hälsade på ♥
Blev många pussar och kramar och har saknat dig.
Första mötet mellan flickorna kunde inte gått bättre.
SKÖNT.

Onsdag 3/10:

Kraschade på natten, trött förkyld ONT
Fina barnmorskan M tröstade och stöttade.
3:30 tog de ut bebisen så jag fick sova.
HB 80.
Uppe och gick, men svårt att andas.
Genomförkyld och började hosta. AJSOMFAN.
Fick träffa läkare som kollade hjärta puls lungor.
Ingen infektion.
Fick hostmedicin. Hjälpte sådär.
Bebis mår fint.
Make och dottern överraskade med besök.

Torsdag 4/10:

Venöst HB visade 76.
Fick två påsar blod under dagen och kvällen.
Barnläkaren kollade bebisens navel, misstanke om bråck men de ska ha koll.
Snabbtest för gulsot gjordes, inga onormalt höga värden.
Läkaren gjorde undersökning på bebis också.
Hon slapp ersättning idag, amningen funkar kanon redan 
Make och dotter hälsade på ♥

Fredag 5/10:

Bästa B jobbade natten, tack o lov, hemsk natt med hostan…
Jag bad att få läsa min journal så hon skrev ut den åt mig.
Märks att de haft mycket att göra, inga fullständiga anteckningar som vid förra förlossningen,
Men men. Skönt att ha nåt att läsa i även om inte allt står med.

Dagbarnmorskan C satte fart på saker och ting så jag blev utskriven!!!
Skönt men lite oroligt såklart.
Fick aldrig träffa förlossningsläkaren eller barnmorskan, ville prata med dom och få svar på mina frågor…
De sa att kanske någon av dem kunde ringa upp mig, men nu har jag varit hemma i 11 dagar och ingen har ringt… så…
Vill mest bara veta om det var MITT fel att det blev snitt.
Men jag är jättenöjd med själva förlossningsdagen, känns som att det var en bra dag och jag och maken hade trevligt – man var inte rädd utan peppad.
Och allt gick ju väldigt bra till slut.
Skulle vilja veta varför de inte beslutade om snitt tidigare.
Vill veta, så man kan gå vidare sen!


Uh, lång historia detta och då har jag ändå försökt korta ner och definitivt inte skrivit hälften av allt jag skrev min dagbok som jag hade med mig…
Detta är min berättelse om vår andra förlossning.
Jag fattade inte att det var ett akutsnitt, det kallas visst så, men det kändes ju inte så akut att det nånsin var någon fara… eller så var de bra på att hålla masken, de där luringarna inne på OP.

Den lilla är idag, 16/10, 15 dagar – hon äter och sover och skriker ytterst lite.
Jag började med amningsnapp efter nåt dygn hemma, finns ingen anledning att ha sår och blöda och lida.
Ibland kör vi utan men oftast med.
Idag orkade jag vara ute och gå lite mer med vagnen, har inte kunnat förut.
Det värsta har varit förkylningen.
Svårt att läka och återhämta sig med hosta från helvetet.
Storasyster är jätteduktig.
Hon var utan sin mamma här hemma i 8 dagar.
Och det var inga problem.
Min make är en klippa, han är hemma denna veckan också, nästa vecka ska jag försöka klara mig själv.
Hoppas att svärfar kan stötta upp.
Värst är att inte kunna lyfta/göra saker.
Skanar att kunna ta upp min snart treåriga tjej i famnen och bara kramas.
Men vi försöker ordna så att jag kan natta henne, då ligger vi i vår säng och kramas eller håller handen och pratar lite efter vällingen.
Treårstrotsen har börjat visa sig, men oftast kan man resonera.
Och när man inte kan det så är jag glad att maken är hemma.
Tålamodet har fått sina prövningar de här dagarna.
Men bara jag får lite mer ork så blir allting bra.


Älskar min lilla familj, och är grymt lyckligt lottad ♥