Jag blinkade.
Och så hade nio år passerat.
Vad har hänt?
Well...
Utan att blanda in några känslor kan jag kliniskt konstatera att människor jag älskade dog, andra förändrades och jag föll in i en depression.
Inte diagnostiserad, men jag känner igen varenda symptom.
Vardagen har dock flutit på, vilket den måste när man är förälder, så tack gode Gud för mina barn, amen.
Förstfödd är numera 16 år fyllda, på sitt sjuttonde år, vardagen är försöka fullfölja praktik och umgås med fina flickvännen.
Andrefödd uppvisar autistiska drag men vi låtsas att vardagen fungerar och rutiner är viktigt.
Började högstadiet i augusti på ny skola och det är okej.
Lite för hög frånvaro pga problem med lederna och diffust må dåligt.
Har fina betyg med liten ansträngning, hoppas hålla kvar intresset för att lära så att det blir gymnasiet så småningom.
Sistfödd är översocial, älskar musik och människor, och skulle gärna bo i en storstad för att kunna göra allt man vill. Önskar att vi kunde tillgodose alla önskemål, vill inte döda gnistan!
Jag är orolig för min mamma som föll illa i höstas och bröt höft och axel - det har gått utför sen dess, hon har varit extremt självständig sen skilsmässan från pappa för länge sedan, så det är otroligt jobbigt att numera se henne skör och svag.
Försöker hälsa på henne på min lediga dag varje vecka men inte alltid det lyckas.
Maken har för mycket på sitt jobb, han vill i princip säga upp sig - men med tanke på att han är vår försörjare så vill jag inte det 🙈
(Min lön räcker knappt till nånting.)
Fast den mentala biten är viktig är såklart, han behöver må bra, han också.
Jag flyr in i böckernas värld så ofta jag kan, jag sköter mitt jobb men mer än så blir det knappt...
Så......
hur gör man för att hitta tillbaka till att bli en fungerande människa igen?
Jag tror att jag aldrig har varit särskilt fungerande, men just nu är det som en vägg framför mig.
Hjälper inte att folk runtomkring skriker att allt beror på klimakteriet heller.
Jag har mått dåligt i ganska många år, rent allmänt..... 🙄
