Till Pia.

Har försökt rensa hjärnan tillräckligt för att kunna skriva här om vad som har hänt.

Men tankarna vill inte samarbeta...

så här kommer det i en enda röra.



Jag fick ett telefonsamtal från min mamma.


Inget märkvärdigt att mamma ringer, förstås, men det var på kvällen, och oväntat.

Hon frågade om jag satt ner, jag svarade nej och hann tänka att nuhardethäntnåt -

och så berättade hon det ofattbara.

Jag trodde liksom att jag hörde fel, eller att hon sa fel, men jag hörde ju rätt.

Hon sa att Pia har avlidit.

Jag hade feber och ont i halsen, kan säga att jag satte mig ner

för benen ville inte riktigt bära.


Pia Roos - min svägerska, min lillebrors fru och Moas mamma.


32 år och finns inte mer.


DÖD.



Det är så ofattbart att det inte går att tänka på.


Fina Pia, med den sköna rösten och den goa humorn,

Pia, med det stora hjärtat......

Jag säger att jag inte gråter för din skull, att jag gråter för de du lämnat kvar.

Jag gråter av ilska - att du inte fick bli frisk.

Jag gråter av ångest - att du inte får se din dotter växa upp.

Jag gråter av sorg - att du kommer att fattas oss i alla våra dagar.

Självklart gråter jag för dig!!! 

Samtidigt känner jag en lättnad, att du slipper må så fruktansvärt dåligt mer.

Du slipper kämpa och slåss för att få hjälp.

Jag bara önskar att du hade fått den hjälp du behövde för längesen.



Snälla, bli en ängel (eller älva om du får välja)

- sjung på ditt moln i din himmel, och vaka över de dina här på jorden





Vila i frid, känns så fel att skriva.

Jag väljer - sov gott.

Sov gott, fina du.

Fri från allt som gjort dig så illa.



Du kommer alltid att fattas oss.



Alltid.