Första advent, dagen efter.

Igår tände vi första ljuset...

Jag kände mig krasslig så beslutade att inte gå på julskyltning.

Blåste så förbankat kallt!

Var ensam hemma med barnen fram till 15-tiden.

Vi (jag...) städade i lagom takt, och fick upp stjärnor och ljusstakar.

Lyssnade på julmusik på Spotify, pysslade lite och hade en rätt skön söndag.

Maken var snäll och gick med Lava och Irma till Konsum så de fick byta tomteteckningar mot godis.

Det räckte för Irma.

Maken och Lava tog en sväng på byn i det blåsiga mörkret.

Nöjd flicka hade vunnit på lotter, ett skrivset med Hello Kitty och ett pussel med Disney-prinsessor.

Skönt för henne med lite pappatid.

---

Idag är det måndag, snart är november slut och bara en månad kvar på detta året.

Obegripligt att tiden går så fort.

Vet att jag tjatar om det, men jag och tiden...

Vi är inte helt överens!

Lavas tomtebild . 

Irmas tomtebild . En tjej, såklart.

Årsdagen av Döden

Tände ljus i Osby kyrka.
För de som fattas mig.

Så märkligt.

Ville skriva på Pias Facebooksida men något hindrade mig.

Kanske var det jag själv.

Ville skriva att jag vet att hon har det bra nu och ville säga tack för glada stunder.

Men på glada stunder tog det liksom stopp och ordet glad kändes fel.

Det ville bli en enormt personlig hälsning istället som jag inte vill skriva öppet för alla.

Så konstigt.

Men så rätt.

Känner såklart en stor saknad och inte så lite frustration.

Men känner också ett märkligt lugn.

Jag vet ingenting om livet, döden och universum.

Det är mycket som skrämmer mig.

Men.

Ibland är det inte meningen att vi små människor ska förstå.

Det som känns orättvist och fel har säkert en högre mening.

Iallafall är det min förhoppning.

När jag tänker på Pia idag väljer jag att minnas henne som ung, glad, förälskad, och en oerhört stolt mamma.

Inget annat.

Ett år har gått för oss här på jorden men i evigheten är det bara ett ögonblick.

Så.

Vi ses på andra sidan så småningom,
där ingen sjukdom finns.

Och tills dess lovar jag att aldrig glömma.

Och jag lovar att finnas här för Moa om hon behöver mig.

💖

Årsdagar.

Igår fick jag ett jättefint meddelande av en "nätvän", det gav mig en så varm känsla och jag blev uppriktigt glad och rörd.

Senaste tiden (ÅRET!) har varit en känslomässig berg-o-dalbana, vissa dagar går all energi till att bara sätta ena foten framför den andra och hålla fokus på barnen...

....andra dagar är det bättre.

Tack och lov!


Är glad att jag är föräldraledig, just nu hade jag inte orkat hålla skenet uppe på jobbet...


---


Första advent närmar sig, den tid på året jag brukar uppskatta nästan allra mest.

Tycker om när det lyser så fint av adventsstjärnor och ljusstakar.
Ett varmt ljus som ger lugn.

Men förra advent var ju en minst sagt omvälvande helg, så det känns lite konstigt allting.

Imorse var det vardagsgudtjänst i S:t Petri kapell, jag och Kira gick dit eftersom både Irmas förskola och Öppna Gruppen brukar gå dit.

Tände ljus i ljusbäraren och sände en tanke till Pia.

Att ett år har gått sen hon fanns är helt sanslöst!



Man ska fira livet så länge man lever, och uppskatta det man har -

för sin egen skull, men också för deras skull som inte fick vara med längre...






Mer kärlek och omtanke mellan människor, är det enda jag önskar mig i julklapp!