Årsdagen av Döden

Tände ljus i Osby kyrka.
För de som fattas mig.

Så märkligt.

Ville skriva på Pias Facebooksida men något hindrade mig.

Kanske var det jag själv.

Ville skriva att jag vet att hon har det bra nu och ville säga tack för glada stunder.

Men på glada stunder tog det liksom stopp och ordet glad kändes fel.

Det ville bli en enormt personlig hälsning istället som jag inte vill skriva öppet för alla.

Så konstigt.

Men så rätt.

Känner såklart en stor saknad och inte så lite frustration.

Men känner också ett märkligt lugn.

Jag vet ingenting om livet, döden och universum.

Det är mycket som skrämmer mig.

Men.

Ibland är det inte meningen att vi små människor ska förstå.

Det som känns orättvist och fel har säkert en högre mening.

Iallafall är det min förhoppning.

När jag tänker på Pia idag väljer jag att minnas henne som ung, glad, förälskad, och en oerhört stolt mamma.

Inget annat.

Ett år har gått för oss här på jorden men i evigheten är det bara ett ögonblick.

Så.

Vi ses på andra sidan så småningom,
där ingen sjukdom finns.

Och tills dess lovar jag att aldrig glömma.

Och jag lovar att finnas här för Moa om hon behöver mig.

💖