Halvt hysteriskt barn skrek efter mamma och vägrade låta pappan natta.
Hon lyckades springa ner till mig och var helt förstörd.
Med en suck lyfte jag upp henne i famnen och gav henne vatten och fick henne lite lugn.
Frågade varför hon var ledsen, mamma försvinner ju inte.
Min kloka nästan treåring förklarade att hon är orolig att jag ska lämna henne och åka till förlossningen!!
Snacka om att jag fick dåligt samvete och nästan började gråta själv!
Här bråkar vi om nattning ibland.
Och så är det för att hon inte vill somna utan mig. För att jag kanske ska åka ifrån henne.
Gissa om jag har kramats mycket och försökt förklara...
Jag lovade att vi kommer att väcka henne om bebis vill komma på natten.
Jag lovade att vi ska berätta för henne när vi ska åka.
Och jag lovade att hon inte ska bli lämnad ensam.
Jag tror att jag kan hålla dessa löften.
Försökte också förklara att det kan ta tid med förlossning, men att hon ska få komma till sjukhuset så fort det går.
Usch vilken tankeställare jag fick mig ikväll.
Ska inte bråka det minsta med henne vid nattning de närmsta veckorna.
Min kloka fina tjej.
Älskar henne så det gör ont.
Och ja, hon somnade i min famn.
Har ju inte fattat varför hon vill somna hos mig ibland.
Eller varför hon vaknar och kommer.
Men nu begriper jag ju.
Lilla hjärtat <3
