Så mycket tankar och känslor man bär inom sig,

inte konstigt att man blir helt konstig ibland.

Gravidhormoner eller ej - jag är ganska känslig.

Men man kan ju inte gå omkring med hjärtat utanpå kroppen hela tiden,

då går det sönder ganska snabbt...

Man kan inte heller ta åt sig av alla andras olycka och sorg, för då blir man tokig...

En delikat balansgång och en stor portion tacksamhet över livet som det är -

att leva HÄR OCH NU har aldrig varit viktigare.

En dag är livet slut, nog önskar man att man har LEVT då.

Man ska inte vara rädd för att leva.

Kanske spelar det ingen roll att man har dammigt hemma -

men om man vet att man mår bättre av att ha dammfritt -

då kanske det är ganska viktigt att få städa en timme i lugn och ro?

Ibland är det de små sakerna som avgör vårt mående.

Och ibland är det de stora.

Jag är just nu så skör att jag tror jag brister när som helst.

Samtidigt är jag stark som en elefant, eftersom jag bär ett nytt liv i min kropp.

Viktigast för mig är barnen, kommer alltid att vara barnen -

även om jag någonstans känner att jag måste låta mig själv också vara viktig.

Om jag tar hand om MIG och mår bra - då blir jag ju en bättre mamma per automatik.

Måste klura vidare på det där tror jag :-)

I alla fall.

Tillväxtultraljudet visade på stor bebis.

Blev inte förvånad.

Samtidigt KAN ju tillväxten stanna av lite nu.

Bara för att det INTE stannade av förra gången behöver det vara lika nu....eller?

Ska på Feliciasamtal imorgon, ska bli intressant.

Vet inte vad jag vill, bara vad jag inte vill.

Hoppas att man kan diskutera saker sakligt.

Min sista arbetsdag idag.

13-21:15

Så märkligt det känns.